God eftermiddag. Att få vakna till solsken hör inte till vanligheterna den här tiden på året. Men nu blir jag riktigt sugen på att våren ska komma. 

Idag har jag vart effektiv, finns nästan inget annat alternativ om jag ska hinna med mina sysslor. Att kicka igång dagen med ett tabata-pass gjorde susen, vilken energi jag får! Just nu njuter jag bara av lugnet, den äldsta är hos en vän, Jonas och dom små skickade jag iväg till svärmor och själv väntar jag nu på att golvet ska torka! Söndagsstäsning är fullbordad! 

Helgen rasslade förbi med en världens fart. Igår var vi till Borlänge för att rasta av dom små på Leos. Motvilligt och med mut lyckades vi få med den äldsta på trippen, perfekt med extra hjälp/ögon på dom små. Men han är verkligen en fantastisk storebror, han verkligen ser till deras behov/önskemål. Det är väl därför inte så konstigt att han är lite av en favorit hos dom små. 

Igår fick jag till och med lite kvalitets tid med den stora. Jonas åkte hem till en vän på kvällen och jag vart ensam med dom små+ Simon. Jag trodde ju aldrig att han skulle säga JA när jag frågade honom ifall han ville se en serie med mig. Tänka sig, fast än hans speltid är extremt viktig för honom så kom han ändå upp för att umgås med mig!?  

Tidigare i veckan försökte jag skriva ett inlägg om hur omotiverad jag var, att jag kände mig nere och trött, uttråkad osv. Men pga ett fel med datorn så raderades  hela  inlägget! Idag, några dagar senare känner jag helt tvärt om! Jag är jättepigg, exalterad, längtar till jobbet imorgon... har massvis med energi och känner mig allt annat än omotiverad! Det är konstigt hur människans psyke fungerar! Men mina känslor är knappst märkliga eller anmärkningsvärt. Jag har 5 barn inkl en man, var av 2 små.. ganska intensiva, ett heltidsjobb, ett hushåll med städning och tvätt, tider att hålla koll på, läxor att hjälpa till med. Där någonstans vill jag också få till egen tid som ex träning, en fika på stan med en vän, ett blogginlägg men framförallt ett ostört toabesök utan att någon liten människa står utanför och väntar på mig!

Är det ens möjligt?! 

Som alltid finns det åsikter om det, hur jag själv har valt det, hur jag kunde ha valt att inte skaffa mig fler barn, hur jag borde vara "nöjd" (??) med dom 3 vi hade från starten?! Men vet ni, jag "klagar" inte på det jag har...jag påpekar det jag "inte" har, vad faktisk alla människor har rätt till ibland..tid att andas, tid att tänka, tid att känna! Jag älskar alla våra barn, min man, mitt hushåll och allt vad det vuxna livet innehåller, jag vill inte ändra på en endaste detalj i mitt liv...därför vill jag uttrycka tydligt och bestämt..när jag är trött, rastlös, omotiverad osv, jag är inte olycklig eller deprimerad.. jag är helt enkelt bara en mamma, fru, hushållerska, arbetskamrat, vän och så mycket annat. Men, och det är det viktigaste....oavs hur/vad jag känner för stunden så finns jag alltid, alltid där för mina barn!