Alla inlägg under mars 2018

Av Natascha Lindberg - 30 mars 2018 20:53


När jag var liten.. runt 8-11 år, dagen innan

Kristi himmelsfärdsdag packade mina föräldrar vår husvagn inför årets första semestertripp, Borås.

Det var samma tripp varje år, med samma människor vänner till mina föräldrar och deras familjer,

samma camping...samma allting!

Jag älskade just den tiden på året, det har börjat blomma och man kunde känna av sommarvärmen. Jag minns också att det var första gången på året som min mamma var ok med att vi barn gick barfota, det var tillräckligt varmt på backen!

 

Men det viktigaste nu då...

I borås låg (ligger fortfarande?) knalleland med bl.a Ellos, ni vet...postorderkatalogen och en hel del andra butiker. 

Just den tiden på året hade dom årets REA. Det var också då vi barn själva fick peka och köpa nästan precis det vi ville i klädväg då det var året bästa stund för mig! Jag tror inte att jag överdriver när jag skriver att vi barn vi är 3 syskon fick en halv stor säck med kläder, var!

 

Jag kan nu som mamma till en hel arme med barn förstå innebörden av REA... och begagnat!

Begagnat har länge vart no no no för mig!

Idag uppskattar jag det på ett helt annat sätt! 

Det finns fortfarande saker/kläder jag aldrig kommer kunna köpa begagnat... som ex ytterkläder, skor, bilbarnstolar mm om jag inte känner den jag handlar av såklart! Men jag har inga vänner eller bekanta med barn i samma åldrar att kunna handla begagnat av. 

Jag är också väldigt mycket emot kläder som det förekommer fläckar, hål eller ytterludd på!

Men när jag hittar kläder, begagnade kläder så känns det som om jag har kommit till himmelriket!

Det är bra för miljön och plånboken! 

 

2 gånger om året, 1 gång på våren inför sommaren

och 1 gång på hösten inför vintern har Mora/Orsa anordnat en klädbytardag på Skeer ett gammalt dansbandshak/folkpark i Orsa.

Det är lite som Mammornas Knalleland!

Förr var jag alltid där, både vår och höst. Dom senaste åren har jag tyvärr inte blivit lika tillfredsställd! Jag tycker det har vart en enorm röra, jag har hittat kläder med både fläckar och hål(?) luddiga/noppriga men framförallt har dom inte ens vart speciellt fina,

urtvättade och typ från 80 talet??!

 

Jag tror det handlar mycket om att folk har blivit extremt duktiga på att själva sälja saker.

Jag gör det hela tiden, själv älskar jag att sälja gammalt för att kunna ha råd med "nytt"! 

Jag har också gjort som så att alla barnkläder som jag säljer, det är pengar jag använder för att köpa nya barnkläder. På så sätt kanske jag slipper lägga ut lika mycket av "mina egna" pengar! Jag har bara dom senaste veckorna sålt kläder för nästan 3000.-, för dom pengarna har jag fått 3 nya vårjackor till barnen och jag hittade lite fynd på Skeer! 

 

           

 

Det vart i alla fall 2 par byxor till den äldsta och mycket till den yngsta. Skjortan, Baby Gap...hur söt?!

Ibland gör man riktigt fina fynd!

Av Natascha Lindberg - 29 mars 2018 20:45


Egentligen är det ju en hel vecka sen jag fyllde år, förra fredag!

men tänkte uppdatera er lite om det nu!


Att fylla år har kommit att betyda så lite för mig, nu när jag faktiskt är vuxen!

Det är inte alls samma sak som när man var liten, då man får massor av paket, familjen/släkten samlas, man känner sig lite mer omtyckt med alla dessa pussar och kramar idag gillar jag inga vuxna kramar OCH då man faktiskt ville bli äldre, något man också fick höra just på sin födelsedag

"Men tänk, har du blivit 10år, så stor du är"

Nu vill man helst inte åldras 1 dag, jag har allt jag kan önska mig, jag har en stor familj som ständigt finns kring mig och så många pussar och kramar som jag dagligen får av mina barn...ja dom skulle räcka i en oändlighet!

Idag är det mina barns födelsedagar som räknas, förlossningen jag ser tillbaka på,

minnen jag har inom mig, bilder jag bläddrar igenom. 

Barnen älskar när jag berätta om hur dom kom till världen, dom vill gärna se bilder från när dom var små,

höra mig berätta historier om vad dom har sagt och gjort som barn osv. 


Det är just det, minnen, bilder och bebistiden...

Som adopterad har jag så många minnen som inte går att placera/sortera,

jag har bara bilder från när jag är 7 år.

Det finns ingen som kan berätta för mig hur jag var som bebis, hur jag var som 1,2,3 år osv.

Det känns lite sorgligt, lite tomt!

Ju äldre man blir dess mer börjar man se tillbaka. Jag hade så gärna velat veta min bakgrund, få svar på sånt jag länge har undrat, se bilder från när jag var en bebis...kanske jämföra dom med mina barn.


Jag ser att Eddie är väldigt lik Theo när han var bebis..

pga omständigheterna så måste det ju ändå betyda att pojkarna har drag ifrån mig som liten!? 

Jag ser det mest på deras ögon...speciellt då dom ler. 

Mer ser jag inte, mer vet jag inte..



Det var hur som helst en bra dag!

Redan på morgonen vart jag överraskad med

choklad och brev i bilen.

Dom 2 stora hade redan dagen innan,

efter skolan förberett mina presenter.

Jag fick födelsedagskramar och grattis

hälsningar hela dagen.

Jag hann med ett träningspass direkt efter jobbet och trodde jag resten av kvällen

skulle få njuta av lugnet med familjen,

i myskläder med ett glas vitt.

Jonas hade andra planer. 

Han hade fixat barnvakt och bokat bord på restaurang...

utan att jag hade en susning om det! 

Vet ni, första gången på våra 9 år tillsammans...galet!


 

Dom här... dom fick jag av min fina vän Marica! 

Redan vi lunch fick jag samtal ifrån Noret-blomman,

att en leverans var på väg. 

Hela dagen var jag exalterad, arbetskollegor som var mer nyfikna än mig hade typ en vadslagning.

Någonstans kände jag att det bara måste vara Marica!

Bara hon skulle kunna göra en sån sak, ta sig tid för en annan, ställer upp, lyssnar och dömer aldrig!

Hon är mamma till min bonus, mamma till flickan jag en gång har vart med och uppfostrat, 

flickan jag än idag har en fin och ömsesidig relation med!

Hon och jag borde enligt "normala" normer vara allt annat än vänner! Men vi  gjorde ett val...

hon accepterade och jag respekterade varandras roll i vårt sammanflätande relation!

Hon har kommit att betyda så mycket för mig!

Hon är lite hård men rättvis,

ärlig, ödmjuk och helt galet fantastisk! 


Ni förstår...

Min dag var mer än perfekt..

Jag har mer nu vid 33 än många andra

har under hela sin livstid, Jag har familj och vänner!

Av Natascha Lindberg - 20 mars 2018 20:54

 

Det var väl ungefär den här tiden på dygnet efter förlossningen som vi äntligen fick vila.

Så många olika tester skulle tas, man kunde inte släppa blicken från honomPga infektionsrisk, övervakningsmaskiner och att personalen skulle kunna ha uppsikt över John så fick han ligga i den lilla baljan i utslussningsrummet. Första dygnen fick vi inte hålla honom mycket. Han skulle ligga på värme/andningsdyna första dagarna. Sondmatning fick vi mycket hjälp med vi fick inte sondmata själv alls och amningen skulle enbart testas i samband med sondmatning. Jag hade ingen kontroll, vi fick göra som vi vart tillsagda och det kändes som om man inte hade klarat testet för att få bli mamma/pappa. Man kände sig ganska i vägen.

 

 

Men dom var verkligen supersnälla på 33:an. Vi behövde verkligen inte fick inte göra någonting. Dom väckte oss inte ens på natten när John skulle sondmatas. Och ibland när vi vaknade vilket man ofta gjorde för att ta sig en kik på honom så hade dom tagit med sig han på sina ronder...just bara för att vi skulle få sova!

    

 

 

 

Ja men ni hör! Det var ju som en mini-semester för oss, bortskämda i vardagen!

Det är med blandade känslor som jag minns våran tid på Neo. Det var superhärligt att inte behöva göra några måsten. Maten serverades, barnet matades, städerskan städade, man fick ligga i sängen hur länge man ville på dagarna osv. Man fick tid för varandra, tid att lära känna...tid tid tid.

MEN jag minns samtalen med min Theo, hur ledsen han var, hur han inte förstod, hur jag hade känslan att inte räcka till...vara otillräcklig och värdelös. Hur jag kände mig misslyckad som mamma,

att jag hade svikit dom i att inte finns till!

 

Första bilden med brorsorna.

 

Idag fyller han hur som helst 6 år! Vår snälla, galna och helt fantastiska John. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom...utan hans tokighet, frågor och energi!

Jag älskar dig min fina unge!

Grattis på födelsedagen min lilla klippa! 

 

 

Ber om ursäkt för dom jättesuddiga bilderna. "gamla " bilder tagna med gammal kamera

 

Av Natascha Lindberg - 19 mars 2018 22:21


Nu är vi äntligen här, dagen som vi hade väntat på...vår pojke skulle äntligen få se ljuset och vi skulle äntligen få bli föräldrar till ännu en pojke!

 

Jag minns inte om vi var redan vakna eller om dom fick lov att väcka oss. Jag minns bara hur jag fick följa med morgonronden runt hörnet till vårt rum och in till gyn. Det stoppades upp verktyg och man kunde konstatera att livmodern var påverkad men behövde lite naturlig hjälp för att förlossningen skulle kunna starta, att det skulle inte krävas mycket för att det självmant skulle starta. Ballongmetoden, det var min igångsättning.

 

En ballong förs upp, blåses upp och ska sen sakta dras ut. Nja, så lätt var det inte. Jag tror dom testade den metoden 2 gånger under ca 5 timmar innan dom gav upp! Eftermiddagspersonalen ville nu och hade bestämt att avvakta med igångsättning tills morgondagen, man tyckte inte längre att det var så viktigt med en igångsättning. 

 

Jag vart sjukt frustrerad, dom hade ju lovat mig, jag skulle ju få se honom nu! 

 

När kvällspersonalen hade kommit så gjordes en ny bedömning och utifrån min historik med Theo och journalerna från i fredags så bestämde dom att jag skulle få fortsätta med min igångsättning. Men den här gången skulle värkstimulerande dropp sättas in. Jag vart så lycklig, så taggad!

 

Det dröjde inte länge innan värkarbetet startade och jag fick byta rum. Jag kan inte beskriva min känsla, min lycka...min harmoni. Jag minns Jonas och hur han gjorde sitt bästa, hur han kämpade med att bara finns till, hur han ständigt frågade BM nya frågor och hur jag hörde hans oro i hans röst. Jag minns ekot i mitt huvudet, hur lustgasen var min bästa vän, hur mina läppar vart torra och hur BM gick fram och tillbaka och nynnade på låtar som spelades på radio! Jag minns hur jag uppfattade tiden...att 1 min i själva verket va 5 min! 

Ja jag minns så mycket men ändå så lite. 

Jag minns hur jag som kvinna, en födande kvinna hade full kontroll på hela min förlossning. Fast än jag bara hade gjort den 1 gång sen innan så visste jag när, hur och vad som skulle hända. Jag visste när det var dags!


Och sen kom han, så fort...han flög som en raket ut. Krystningsvärkar hann jag knappt med. Han var så tanig, liten, kladdig och hårig(?). Inte alls så som jag trodde att han skulle vara. 00:30 föddes en kille på 49cm och 2850g.

Av Natascha Lindberg - 18 mars 2018 22:00


Idag fick vi inga permission, vi fick nöja oss med att åka ner till cafeterian en stund. Jag minns inte hur många undersökningar dom gjorde, hur ofta jag låg med den där resårbandet hårt åtdragen runt magen för att hela tiden ha koll på bebisens hjärtljud. Det var nu 3 dagar sen vattnet gick. Man var orolig över att jag skulle få infektion, att det skulle bli havandeskapsförgiftning eller andra problem som jag längre inte minns.

 

Jag saknade barnen, vi pratade flera gånger med dom. Theo var den som förstod minns, han ville ju såklart att jag skulle komma hem. Han tyckte Jonas kunde vara kvar och att jag kunde komma hem. 

Vi försökte få tiden att gå, vi spelade kort, sov, kollade på alla dess tråkiga program som just då gick på tv och åt en hel del godis...hela dagen! Just den söndag var den längsta i mitt liv, det kändes som om klockan stod still!

 

Mot kvällen fick vi besked som vi väntat på...

imorgon skulle dom äntligen sätta igång mig!

Även om jag kände mig något rädd, något nervös över att han skulle komma så var jag ändå lättad över

att det äntligen skulle bli av, att vi snart skulle få se vår lilla pojke!

Av Natascha Lindberg - 17 mars 2018 21:00


...inga känningar under natten. Jag hade sovit så tungt att inte ens nattpersonalen hade fått liv i mig när dom gjorde sina ronder. 


Jag hann inte mer än att vakna förrän ex antal undersökningar skulle göras, hjärtljud på bebisen skulle mätas och mer mediciner skulle tas, man började prata om alla dess "problem"  som eventuellt kunde uppstå i samband med tidig födsel. Det var väl där vi började fatta allvar. Att han skulle komma just där och då var längre inte en rolig grej, ingen önskan. Visserligen var jag "långt" gången men det finns alltid en risk med förtidigt födda. Men nu var det som det var, ut skulle han..pga vattenavgång fanns det längre inget alternativ. Dom berättade för oss att så fort barnet hade kommit så skulle vi få åka ner till avdelning 33, Neonatal! Där...väl där skulle vi räkna med att få stanna graviditetsveckorna ut, de vill säga...6 veckor! Det pratades om bl.a sond, solning, andningsproblem.

Allt vart så snurrigt, så allvarligt.


Allt jag ville nu var att han skulle vara helt ok, bättre än OK. Allt annat, allt runt omkring spelade längre ingen roll!


Jag minns att jag började kolla i BB-väskan på alla dom små bebiskläderna..som helt plötsligt vart för stora! Eftersom Theo var stor när han föddes så tog jag för givet att även John skulle vara det. Jag hade bara köpt kläder i strl 56. Jag fick lite lätt panik. Jag ville ju inte att pojken skulle drunkna i sina kläder! Vi behövde nya kläder, fort!


Eftersom vi inte fick åka hem, men behövde heller inte vara på sjukhuset förrän nästa rond så bestämde vi oss för att åka och shoppa...jo ni läste rätt. Jag drog på mig den största bindan dom hade kan ha varit en vuxenblöja för att sedan åka till alla barnbutiker i närheten även Borlänge. Det var inte många plagg som vi hittade i strl 44 men absolut tillräckligt för att jag skulle känna lite kontroll över situationen. 



Eftersom jag och bebisen fortsatte att må bra fick vi samma dag ytterligare en "permission" 

Vi åkte därför in till stan och såg en bio minns dock inte vilken film vi såg. Men jag minns att jag inte kunde röra mig speciellt bra, så fort jag försökte ändra min ställning så forsade det "en liten" mängd fostervatten självklart hade jag min jätteblöja på mig!

 

Av Natascha Lindberg - 16 mars 2018 13:30


Natten till idag för 6 år sen vart jag magsjuk,

åtminstone trodde jag det. Inget konstig eftersom det faktiskt gick

magsjuka just då.Hela natten spydde jag, kände mig så där liten och ynklig, hoppades på att någon skulle vilja hjälpa mig.Extra jobbigt var det ju eftersom jag var höggravid!

Ni vet stor, otymplig, känslig och tyckte redan synd om mig själv. 

 

Varje gång som jag kräktes kissade jag även på mig, hela tiden! Jag minns att jag satt där, spydde och kissade ner mig och skämdes så in i bomben.Vem kissar liksom ner sig i vuxen ålder?! Jag minns också den där fräna doften, ska det lukta så?!

Jag vågade inte väcka Jonas, vad skulle jag säga, vad skulle han kunna göra? 

Jag minns än idag hur jobbig natten var, både psykiskt och fysiskt!

Jag var trött och kände mig ganska äcklig!

 

Vid ca 10:30 ringde Jonas mig. Han hade ju självklart hört mig spy under natten väggarna i lilla huset i Nusnäs var tunnare än papper. Jag tog modet till mig och berättade om min natt, hur jag hade kissat ner mig, gråtit, förstört ex antal handdukar och byxor..som jag sedan bara slängt ut på altanen för att slippa känna lukten.Konstigt nog var hans första reaktion att ifrågasätta ifall det faktiskt var kiss, kunde det möjligtvis vara fostervatten?

Borde jag inte veta om det isf, jag har ju trots allt ett barn sen innan! Men jag kunde ju faktisk inte det, den gången gick mitt vatten på BB! Ja, kanske...jag borde kanske ringa upp till kvinnokliniken.. för om jag ska vara ärlig så rann det ju fortfarande vad jag trodde kiss från mig, hela tiden!

 

Nu kom vi till nästa problem, jag fick ju inte köra bil. Att Jonas skulle komma hem för den sakens skull kändes ju löjligt, jag var ju säker på att det var kiss! Vem skulle möjligtvis vilja skjutsa mig till lasarettet och ev våga riskera en magsjuka?! Jenny, min vän, arbetskollega och Jonas kusin. Hon var bara ett stenkast från mig och hade bara dagen innan haft magsjuka! Självklart ställde hon upp. Med en plastpåse på passagerarstolen kom hon och hämtade upp mig. Det var nog lika spännande för oss båda. Vi satt och diskuterade, skrattade och var nervösa hela vägen in. Båda visste ju att det var för tidigt, flera veckor för tidigt. Jag skulle ju precis gå in i v 33. 

 

Jag fick snabbt komma in. Jag hann inte mer än att hoppa upp på britsen förrän hon ber mig hoppa ner och säger bestämt, -det finns inget att fundera över, ditt vatten har gått! Wow!

Det pirrade sådär härligt nervöst inom mig, jag skulle inom kort få se min bebis!

 

Självklart vart jag liggandes där en stund. Hjärtljud skulle kollas, värkar skulle mätas, förlossningen i Falun skulle informeras. Jag var så spänd, så lycklig.

Jonas tog det inte riktigt på samma vis. Han började svamla, prata i tungor och lät sjukt stressad över situationen.I hans värld var jag i krystnings tillstånd!

När hon sen såg att allt var lugnt, att inget värkarbete hade påbörjat, jag var inte speciellt öppen och hjärtljuden var normala så fick jag ta på mig mina genomblöta byxor att vara smart nog att ta med mig nya/torra hade jag ju inte tänkt på och åka hem och vänta in värkarna! 

Jonas var snabbt hemma han med. Åkte och hämtade barnen, sprang som en vilsen hörna och för att packa deras väskor, ringde svärmor och förberedde henne.

 

Gud, jag minns hur nervös han var...mest för att förlossningen var så nära. Han kände inte riktigt samma lyckorus som mig när det kom till förlossningen, han hade ju aldrig vart med under en vaginal förlossning. Han såg faror, allt ont, alien-effekten osv! Jag, ja jag var extas...det bästa med hela graviditeten hade ju äntligen kommit, jag skulle ju nu få föda!

 

Nu kom jag av mig! 

Kort där på började jag få sammandragningar. pga vattenavgång, att förlossningen låg i Falun

och att jag var omföderska så vart vi tvungna att åka in. 

Jag minns än idag hur exalterad jag var och hur lycklig jag kände mig. 

Hur vi satt och höll varandra i handen nästan hela vägen till Falun, hur vi fantiserade om den lille...hur och vem han skulle komma att bli i framtiden?!

Klockan var rätt mycket när vi kom fram, runt 19 tiden om jag inte minns helt fel. 

Vi fick snabbt ett rum, magen började mätas av, kvällspersonalen presenterade sig, tabletter skulle tas och kort därpå informerades vi om att någon bebis...ja det skulle ju inte komma ut idag! 

 

Så besviken men ändå så lättad..för nu kunde vi ju få sova ut lite innan den nya lilla

familjemedlemmen skulle komma! För ut ska han...inom kort! 

 

Pga prematur födsel så var vi väl omhändertagna, dom var så snälla, trevliga och tillmötesgående med oss. Vi kände oss som kungaparet på ett lyxhotell -lyxet kanske

 

...fortsättning följer

Vab

Av Natascha Lindberg - 16 mars 2018 09:25


Jag vet knappt vilken dag det är. Sminket är orört sen måndags, sömnen är rubbad, kaffeintaget är så pass hög att jag kan ha överstridit kaffebudgeten för nästkommande månaden... ja, det vabbats här hemma.


Redan i måndags tyckte jag mig känna av att Eddie inte riktigt var på G.

Natten till tisdags hostade han nästan lungorna ur sig, feber ända fram till kvällen och sen var han bra.

Onsdag och det var som inget hade hänt.

Va bra tänkte jag, vi åker och klipper han.

Vi fick en snabb tid och han skötte sig exemplariskt. Orörlig och tyst i 35 min,

inte ens så mycket som ett pip kom från han. 

Ovanligt, det har ju aldrig hänt, att han skulle vara tyst så länge...i vaket tillstånd.

Väl hemma visade termometern 39 grader.

I samband med det kom världens rinnsnuva och hosta.

Jag känner mig som väldens sämsta mamma, hur kunde jag inte se vad som skulle komma?!


Idag är det fredag, fortfarande feber, näsan rinner som en trasig kran och hostan påminner om en hes liten terrier!

Han är ioförsig förvånansvärt pigg.

Han beter sig inte som en typisk sjuk liten pojke brukar vara.

 

 

Nu hoppas vi att febern släpper och att han kan medverka på dopet för sina kusiner imorgon!

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Mars 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards