Idag fick vi inga permission, vi fick nöja oss med att åka ner till cafeterian en stund. Jag minns inte hur många undersökningar dom gjorde, hur ofta jag låg med den där resårbandet hårt åtdragen runt magen för att hela tiden ha koll på bebisens hjärtljud. Det var nu 3 dagar sen vattnet gick. Man var orolig över att jag skulle få infektion, att det skulle bli havandeskapsförgiftning eller andra problem som jag längre inte minns.

Jag saknade barnen, vi pratade flera gånger med dom. Theo var den som förstod minns, han ville ju såklart att jag skulle komma hem. Han tyckte Jonas kunde vara kvar och att jag kunde komma hem. 

Vi försökte få tiden att gå, vi spelade kort, sov, kollade på alla dess tråkiga program som just då gick på tv och åt en hel del godis...hela dagen! Just den söndag var den längsta i mitt liv, det kändes som om klockan stod still!

Mot kvällen fick vi besked som vi väntat på...

imorgon skulle dom äntligen sätta igång mig!

Även om jag kände mig något rädd, något nervös över att han skulle komma så var jag ändå lättad över

att det äntligen skulle bli av, att vi snart skulle få se vår lilla pojke!