Godmorgon!

Här sitter jag med en kaffe och väntar in stormen efter lugnet, det vill säga att barnen ska vakna. Det är sällan man får en stund för sig själv på morgonen, det är sällan som jag har tid. Man lär sig liksom att uppskatta dom små sakerna.

Igår vart vi med tonåring i huset, för andra gången.

Vi väckte han alla med dom traditionella pannkakor, fruktsallad och ljus. Vi räckte över morgonpresenten och sjöng "Ja må han leva" Han kände sig inge annorlunda men ändå häftigt att ha blivit tonåring. Den riktiga presenten fick han av oss redan i början av sommaren, en cykel.. den sista cykeln! Det hade kanske vart tråkigt att få den nu, så nära inpå vintern.

Något kalasfirande med familjen hade vi inte igår pga utvecklingssamtal och det faktum att Jonas hade vart borta och att jag i förväg inte visste om jag skulle hinna med att baka till kalaset. Idag kommer dom, den lilla stora släkten.

Hipp Hipp Hurra Hurra Hurra för bästa Sammy idag!

Jag har sett den här killen växa upp sen han var 4 år gammal, gillade lego, svampbob, tv-spel och att vara ute. Han har alltid vart den som har gillat att hjälpa till med maten, överraskat en med frukost på sängen och gjort små handgjorda presenter.Han är inte mångordig och upplevs effektiv.. han är den som har humor och bara han kan återberätta den mest tråkigaste historien på ett effektfullt vis! Ingen är som Sammy! Tiden går fort, den rör på sig hela tiden. Man ser det i barnen och i deras framsteg dom ständigt gör.