För exakt 6 år sen gjorde jag min första tatuering. Jag lät mig märkas med namn på mina barn, Theo och John. Till det fanns det en genomtänkt kvist med körsbärsblommor, 4st och en knopp. man kan se det i original tatueringen, nu har det blivit fler blommor. 4st blommor, 1 blomma för varje barn och knoppen representerade ytterligare ett barn som då inte fanns, eller ens var påtänkt.. 2 blommor för mina, 2 blommor för mina bonus. Att tatuera deras namn då kändes fel, av många olika orsaker... . Jag ville inte att dom skulle känna som att jag hade trängt mig in deras liv, att jag tog en plats som inte tillhörde mig! Därför fick dom en blomma var, för oavs vad så hade dom redan funnits i mitt liv i 3år och pga sin lillebror skulle dom nu också alltid finnas i mitt liv!

Jag minns när jag kom hem den dagen och visade tatueringen, Theo tyckte det var helt fantastiskt. Han kände sig så stolt över att hans namn stod på min rygg... men han undrade också hur det skulle bli ifall vi vart arga på varandra, hur skulle jag då kunna ta bort tatueringen?! Jag förklarade för honom att oavsett vad, fast än vi vart osams så skulle vi ju alltid vara mor och son.. och det är inget man bara suddar ut!

På kvällen frågade Simon och Sammy mig,

-Varför fick inte vi stå på din rygg?

Det var något svårförklarat, för hur kunde jag säga att jag älskade dom lika mycket men att dom ändå inte hade en "plats" på mig?! Jag tror att just då handlade det mest om avundsjuka, att dom kände sig utanför, dom förstod inte riktigt varför, dom var ju så små. Jag trodde då att samtalet skulle komma att vara en engångsföreteelse..

men genom åren har samtalet kommit upp vid flera tillfällen. En dag sa jag..

-När ni blir 15 år och fortfarande vill att jag har ert namn intatuerat på min kropp så ska jag göra det.

Om bara 1 månad fyller vår äldsta 15 år. Det var inte så länge sen som vi pratade om det hela. Den gången ville han poängtera att jag verkligen inte behövde det om jag själv inte ville det men att han ville det. När jag här om dagen frågade jag honom igen, om han fortfarande var säker och fortfarande ville det, svarade han enkelt och kort på ett okomplicerat vis,

-Ja det vill jag!

Jag väljer att göra det, inte för att jag vill vara snäll mot honom, inte för att poängtera något,

inte för att ta någons plats..Jag gör det för att jag vill, för att han vill!

Vi har under 10 år skapat ett band till varandra, blod eller inte, biologiskt eller ej så har jag redan en plats hos honom och han hos mig! Han betyder, han är viktig, han är min son på alla tänkbara vis(!) 

Biologi är inte allt, det är inte det som betyder och det tycker jag vi är ett levande bevis på. Jag älskar honom så som jag älskar dom andra. Jag gör så gott jag kan för dom alla.. ingen är viktigare än den andra, ingen betyder mer än den andra.. och jag misslyckas och lyckas, lika mycket med min egna som med mina bonus!

Jag är väl medveten om att det kommer finnas åsikter om det hela, vad som är rätt och fel, vad jag får eller inte får och vilka gränser som en del kanske tycker att jag korsar! Men vet ni, det är ok, jag kan ta det.. för i grund och botten så är det här något mellan mig och Simon och vad vi tycker. Vad andra möjligtvis kanske tycker/tänker betyder inte så mycket för oss. Jag älskar han precis lika mycket som dom andra och han har en självklar plats hos mig, på mig! 

Om några år är det Sammys tur. Kanske han vill, kanske inte. Det är hans beslut som jag kommer att respektera. Jag hoppas att han förstår att oavs vad så kommer jag alltid att älska honom, han kommer alltid att ha en plats hos mig!