Nu har jag precis slagit mig ner i soffan.. ni vet den där känslan när barnen har lagt sig, alla måsten är undanröjda och du kan ta det där djupa andetaget med känsla av belåtenhet

-magisk! Dagen har gått med en världens fart, det ena har avlöst det andra -som det ska vara en bra arbetsdag!

Idag höll jag i min andra arbetsintervju med en kille som har samma namn som vår äldsta. Förutom att vi fick in en hel del arbetsansökningar så vart jag glatt överraskad över att det var så pass många killar som sökte jobb i sommar. Jag hoppas nu någonstans att jag ska hitta i alla fall en kille till sommaren. Jag känner att jag har fortfarande mycket att lära i min roll som "arbetsledare" Vilka frågor man ska ställa, hur jag ska lägga upp saker, vad jag kan "kräva" osv. Trots det känner jag någonstans att det hela gick väldigt bra. Jag känner mig nöjd och hoppas ju självklart att han känner likadant. Nästa steg är att han får komma och provjobba. Jag blir alltid så förvånad över hur trevliga unga killar kan vara. Varför? Varför har man jag ofta så förutfattade meningar om en viss typ, människa, ålder osv? Jag brukar inte ha det men när jag träffar på en väluppfostrad och trevlig kille -ja då blir jag liksom lycklig i själen. Kanske är det för att jag själv bara har söner?

Trots en fullspäckad dag så har jag ändå känt av min låga energi. Skulle ha behövt sömn. Jag älskar när min minsta unge kommer in på natten, känslan att ha hans lilla-lilla kropp intill mig, hans kramar och då och då puss -jag älskar det, verkligen! Trots det, när jag hör hans bestämda/snabba fotsteg inifrån hans rum runda av dörröppningen in till oss då vet jag -jag kommer inte få sova bra i natt heller! För med dessa underbara små kramar och pussa följer tröttsamma konsekvenser. Han tar sån plats -min plats! Han bökar runt, ligger uppepå, över och nära. Hans pappa har mer än halva vår säng medans jag delar på en ytters liten del av min med en 98 cm långt litet monster. Jag orkar inte, jag behöver sova -snälla hjälp.

Jag vet att det ska vara så bra för små att sova nära, att dom känner trygghet och så -jag förstår, verkligen! Men jag då, jag behöver också sova. 

Så, har ni några tips på hur jag på ett bra sett ska få honom att sova i sitt rum? Tips på hur jag kan hjälpa han att känna trygghet även i rummet bredvid oss. Det hela ska vara helt odramatiskt, inga hot eller liknande förhandlingar. Jag vill att det ska kännas som hans val, att han vill det här! Hjälp! Ge mig era bästa tips!