Jag vet inte vart eller hur jag ska börja. Jag känner en sån tomhet inom mig -maktlöshet. Jag är ledsen att jag inte kan påverka eller ändra! Helst av allt vill jag skrika och låta värden veta att jag känner lurad -För Eddie själv förstår inte!

För att göra en lång historia kort -vårt barn skelar med ena ögat! Vi har i över 2 år gått på regelbundna läkarbesök på ögonmottagningen -2år! 3-4 gånger om året har vi träffat en handfull olika läkare som alla har sagt samma sak -han växer ifrån det, i annat fall tränar vi honom med ögonlapp! 2,5 år x 3 undersökning/året  = 8gg x nästan lika många läkare?! Och alla har sagt samma sak?

Igår fick vi träffa en ny läkare. Undersökningen gick till på exakt samma vis alla dom andra gångerna men utlåtande vart av ett helt annat slag. Eddie kommer alltid att ha det här brytningsfelet, han kommer alltid att skela. Vår förhoppning är att han ska lära sig att kontrollera det själv men framförallt -att det inte ska bli ett permanent "problem" för honom! Jag vart så paff. Jag som alltid har frågor, har alltid något att tycka till om vart helt mållös -Jag visste fan inte vad jag skulle säga. Jag vart så ledsen för Eddies skull! Jag kände mig så oförberedd på utlåtandet. Vi har ju hela tiden trott att det ska bli en lapp på ögat, vi och han var inställda på det -han kulle ju få vara en pirat!

Det enda man kan göra är att operera hans öga -Man kortar likson ner muskeln i ögat. Vi har pratat om det jag och Jonas och har kommit fram till att just nu, så om det är nu så låter vi det vara. Han störs inte riktigt av det och en operation kan medföra andra risker. Däremot får vi ta en ny ställning med honom när han blir äldre. Han kommer själv få avgöra hur pass mycket den kosmetiska biten stör honom.

Det är inte så att vi stör oss. Vi hade helt enkelt bara hoppats på att det här var en enkel grej att åtgärda! Vi känner oss lurade över det faktum att vi inte ens har fått höra närliggande sanning till hans problem!