Vi hann klart -alldeles precis tills det att Theo kom hem.

Hela veckan höll vi på. Måla, spackla, tapetsera och byggt. Hela överrvåningen har vart ett enda bombnedslag och det har legat prylar på alla tänkbara ytor -det har gjort mig galen! I lördags for vi till Ikea för att köpa hem det sista nödvändiga för att kunna färdigställa rummet.

Hur fint vart det inte?

Till min och Jonas förvåning så fick vi inte riktigt den reaktionen som vi hela tiden trott. Jag tyckte mig se en tår rinna ner längst hans kind när han hårt och länge kramade om mig i samband med hans tack -men den där sprudlande glädjen som han annars visar i samband med hans lycka fick vi inte. Kanske var den här överraskningen så pass stor, så överväldigad att han pga det inte kunde uttrycka sina känslor? Glad vart han och LED-belysningen under skrivbordet med en strömbrytare var nog pricken över i!

Jag har fått en helt annan inställning till mörk inredning -jag älskar hans väggar och den trånga mysiga känslan som la sig över rummet!

Det är väl ungefär så som jag känner kring det att jag och min äldsta ska till Polen på onsdag.

I vanligt fall när jag ska resa brukar jag vara väldigt samlad, taggad och exalterad. Jag brukar ha kontroll och är långt i tiden förberedd. Den här gången känner jag inte riktigt samma sak!

Jag är supertaggad på det faktum att jag ska resa med Simon. Det ska bli roligt att få utforska Kraków tillsammans med han -också skönt att inte behöva anpassa resan efter några speciella tider etc. Det blir som att resa med en mindre vuxen.

Trots det känner jag en inre stress -nästan lite ångest. Det blir första gången jag reser utan en annan vuxen -utan Jonas. Det är inte ett all inclusive hotell med allt jag behöver på hotellområdet -för det hade inte vart några problem. från A-B! Nu ska jag från punkt A till B för att sen hamna på K och sist Ö -hela resan är ett ända långt alfabet.

Nu när jag skriver det känns det helt plötsligt inte så farligt. Vad kan hända? Huvudsaken är att vi kommer fram så löser sig resten.. eller?