Lill-lördag, dagen mitt i veckan som känns så där härligt bra just för att det är mitt i veckan och man vet att helgen börjar närma sig -håller ni med?

Vår sjukling är fortfarande hemma och även John idag. Jag tror att det hela började med en krupp-förkylning åt Eddie som sen gick över till en "vanlig" förkylning. I Johns fall är det en helt vanlig förkylning utan feber. I vanliga fall hade jag skickat iväg honom till skolan iaf men...John vet inte hur man leker lugnt och vid en överansträngning tar hans hosta om och han får ont i halsen. Ungarna är sjuka -nog om det!

Eddies mamma, mammas Eddie!

Jag älskar mina ungar till döds -jag älskar att vara behövd och känna att mitt liv har en mening..barnen är min mening! Det finns ingenting som är viktigare än dom -oavs vad! det finns dock ett "problem"..

Varken Theo eller John har vart speciellt mammiga -John hade kanske en mamma period på ca 1år men sen gick det liksom över och det var aldrig en överdrift så att säga. Men Eddie.. det är något helt annat! Han får sån slags separationsångest när jag ska gå -ibland bara för att lämna soporna. Han måste pussa och krama mig minst 100gg, säga att han älskar och saknar mig fast jag inte ens har eller ska gå, vinka tills han inte ser mig för att sen fortsätta genom att skrika att han vinkar. Han vaknar så snart jag har öppnat ögonen, men blinkar inte ens när Jonas går upp. Han ligger hellre bredvid mig när jag ibland tar en sen fredags power nap istället för att ha fredagsmys med John och Jonas i soffan.

Han kan bli helt hysterisk när jag ska gå och hyperventilerar tills det att han börjar chippa efter luft.

Det gör så ont i mig frustrerande när man kanske har bråttom -så ONT! Jag vill inte att han ska känna eller må så! Jag vill att han ska förstå att trots att jag ibland måste gå så kommer jag alltid att komma tillbaka -något annat är otänkbart.. varför förstår han inte det, varför känner han inte det?

Jag kommer ju alltid vara Eddies mamma!

Min fina lilla unge -jag finns där långt efter att du inte behöver mig!