Hipp Hipp -Hurra Hurra Hurra. Idag fyller min Theo 12 år -älskade unge.. va tiden går!

Vad visste jag om kärlek innan jag hade Dig i min famn -min fina tjocka lilla unge! 

Jag älskade dig från första pluset på stickan -du var så efterlängtad! Du vart min räddning och du vart mitt hopp. Från allra första stund, från allra första blick och jag viste min plats i livet..

Älskade Theodore -jag är för evigt tacksam att just du gjorde mig till mamma!

Jag finns här dag som natt och villkorslöst -Always and forever!

Idag för 12 år sen vankande jag omkring i vardagsrummet då hemma i Västerås. 

Oron över att något var fel och att jag kanske aldrig skulle få träffa min lilla unge vart större för varje dag som jag gick övertid -Du var nu 9 dagar över tid. Jag hade ca 1 vecka tidigare fått en tid för igångsättning, imorgon är det dag -som jag längtade! 

Imorgon för 12 år sen var det äntligen dags -vi skulle nu äntligen få träffa dig! Barnvakten har kommit, väskan är packad och det är nu dags att rulla mot BB-Västerås. Jag var inte ett dugg nervös över förlossningen -hade inte direkt något att jämföra med. Men jag var supernevös över att få träffa min son, hur såg han ut, vem är han, kommer jag kunna göra det här

-bli en mamma?

Vi fick snabbt höra att dom inte hade plats på varken förlossning eller BB och jag vart så besviken när "Bengt 80år" påbörjade sin föreläsning kring hur barnen förr i tiden föddes ofta övertid, hur man aldrig lyssnade på hjärtljud eller hade möjligheter till ultraljud följd av att han säger "det blir ingen igångsättning idag" 

Jag påpekade "vänligt" men jävligt bestämt att förr i tiden dog också barn och mammor mycket oftare än nu och att jag vägrar åka hem utan mitt barn i mina armar! Utan att argumentera vände han på sig, skrev något på datorn och bad oss sen att vänta. Därefter följde ett par undersökningar, en igångsättning med ballong innan dom tillslut satte in värkstimulerande medicin -därefter gick allt väldigt fort!

Jag har inget att jämföra och visste inte hur en förlossning bör vara, där av var jag heller inte rädd. Jag var exalterad, spänd och tyckte ändå det hela var jättespännande. Ont, det är klart det gjorde ont -men jag visste ju också varför. Jag ville stundvis ge upp, åka hem och kanske fortsätta en annan dag -vi vet ju alla att det inte går. 

Jag fick hålla i min son ca 2h min innan läkaren och barnmorskan med hjälp av en student! förstod allvaret i min situation. Trots att min unge låg där på mitt bröst fortsatte mitt värkarbete i flera timmar efteråt, vid varje värk/krystvärk förlorade jag deciliter av mitt blod.  Moderkakan sprack på flera ställen och "rester" satt kvar i livmodern. Livmodern drogs inte ihop och jag förlorade mycket blod. Jag fick senare under natten genomgå 2st operationer och vid ett tillfälle sluta även mitt hjärta att slå något jag fick veta långt efteråt. Under tiden låg min son i sin pappas famn i väntrummet utanför -nästintill helt ovetande om vad som hände.

Jag är så sjukt tacksam för hon, studenten som fanns med under förlossningen, hon som stod upp för mig när dom andra.. dom som skulle vara mer "erfarna" shasade mig till tystnad! Dom som hade vart med om ex antal förlossningar och menar på att mitt mående var helt normalt och att jag borde sluta väsnas?! 

Det var hennes förtjänt, hennes röst som till slut fick dom mer "erfarna" att lyfta på filten och inse att jag höll på att förblöda, att läget var akut och att ingen Alvedon i världen skulle hjälpa mig just då! Ni vet det där magiska pillret som är sjukvårdens första hjälp!?

Vet ni, den där tjejen som jag skriver om.. hon skulle inte ens ha vart med i salen. Jag hade i mitt "förlossningsbrev" skrivit hur jag önskar att min förlossning skulle vara. Ni vet.. om jag var ok med ryggmärgsbedövning, lustgas, kejsarsnitt etc. Att ha en studerande barnmorska hos mig under förlossning vart något jag var tydlig med att påpeka att jag absolut inte ville! Varför? Oklart -kanske för att dom inte har erfarenheter, ville inte vara ett objekt att studera i en sån utsatt situation -kanske var det förutfattade tankar? Mycket gick fel den dagen, mycket kunde ha gjorts annorlunda. Saker vart absolut inte så som jag önskat och man förbisåg mycket av mina känslor den dagen/kvällen... MEN jag är väldigt glad över att just den biten i mitt "förlossningsbrev" ignorerades -utan henne kanske jag inte hade suttit här idag.. förväntansfull på att få fira min fina unge imorgon!

Det vart inte så som jag hade tänkt mig, mycket gick fel men jag kan trots det säga att föda barn är det absolut coolaste, fränaste, tuffaste och bästa jag har gjort! Det är en känsla ingen annan lik -den är overklig och svår att sätta ord på. I stunden då jag föder, då jag har som mest ont kan jag ändå reflektera över situationen och påminns snabbt om att det är så värt det och hur det än är så är det förr eller senare över -förhoppningsvis förr!

Jag hoppas att jag inte har skrämt någon -förstå att ingen förlossning är den andra lik! Jag har ytterligare 2st förlossningar efter min förstfödde och inte heller dom är varandra lik... Och jag skulle helt klart vilja vara med om ytterligare en förlossning till -något jag inte tror min man känner för lika dant för.  

Dagen då jag vart mamma -det är dagen då jag fick ett liv!

God kväll -lördag kväll och jag känner mig sådär löjligt tillfreds och harmonisk! 

Jag har hunnit med så mycket idag -det trots att jag har haft en återkommande huvudvärk under hela dagen.

Jag kickade igång dagen med ett 45 min HIIT-pass redan kl 10 -hemma i min källare. Drog igång en tvätt innan duschen och var i grannkommunen kl. 12.30 för att se Theo spela match. 

När man anmäler sitt barn för hemmamatcher så accepterar man även ev. arbete i arenan. Den här gången vart det matchklockan och Jonas vart det som åkte på arbete medans jag och dom 2 yngsta kunde "njuta" av matchen.

För dom som kanske inte lever i en bonusfamilj förstår säkert inte vilken grej det här är. Trots att jag och min man har vart tillsammans i 10 år och det faktum att Theodore bara var 1 år då VI och dom vart en familj så kan jag fortfarande en idag chockas av det faktum att Jonas och Theo har sån nära relation. Fast än Jonas inte är Theos biologiska pappa så ställer han upp på honom lika mycket som på sina egna. Han inkluderar sig själv i alla situationer utan att jag ber om det -han tar ett ansvar, inkluderar sig och särbehandlar ingen. Jag och Theo har verkligen dragit den högsta vinsten! 

God kväll -hur har er dag varit? 

Själv vaknade jag upp superutvilad kl.09 för att sen somna om 40 min senare -vet inte alls vad som hände där?

Idag har vi vart i grannkommunen Orsa för att se Theo och hans lag spela match mot Falun -som dom såklart vann. Det vart 2st assist, 2st mål och 1 utvisning till han -jag är så jädrans stolt över min unge! Egentligen är det pappa-vecka men om tillfälle ges åker vi gärna och ser matcherna fast än han inte är hos oss. 

Nu har vi alldeles precis käkat middag och väntar nu in mellomyset. Det är säkert samma skit som alltid, lika bedrövligt och något märkligt men det här är lika "viktigt" som Kalle-Anka på julafton -håller ni inte med? Vi har köpt lite frukt, lösgodis och några goda ostar

-vad mer fattas?

Jag hoppas ni alla får en trevlig kväll!

Godkväll! 

Vi har haft en riktigt lång dag idag. Redan klockan 06.00 ringde klockan och det var dags att kliva upp -09.00 var det samling på Lugnet i Falun för U12:orna. Det var faktiskt första gången som jag fick se min son och laget spela match -förra gången var jag och äldsta i Polen.

Jag vart glatt överraskad över hur rofyllt det var att sitta där på läktaren och se barnen spela, samarbeta .. vara ett team work! Jag kan helt klart "stå ut" med alla dom måste kring det!

..För jobb är det! Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är det träningar 3gg i vecka i en helt annan kommun + matcher varje lördag. Just i helgen fick det bli ett samarbete med Theos pappa eftersom match nr.2 var i Leksand och flera timmar senare. Just as we "speak" så väntar vi in ungen efter matchen i Leksand som dom vann med 4-3 -var av 2 av målen gjordes av Theo. 

Ja jag känner att jag måste få skryta lite, han är ju trots allt min förstfödda unge! #proudmom! Kanada, here we come!

God dag! 

Ute är det kallt, det regnar och gatlyktornas sensorer verkar inte kunna registrera att det är mitt på dagen eftersom dom fortfarande lyser. Inne är det varmt, mysigt och febrigt. Jag och Eddie har spenderat hela förmiddagen i soffan under täcke tittandes på mini-monster. Han var bättre söndag eftermiddag men vi lät honom ändå vara hemma för att vila upp sig från 3 nätter av krupp -igår eftermiddag tog febern om och han vart dålig igen.  

I snart en vecka har Theo vart i Turkiet med sin pappa -vilket har vart ett skönt avbrott i hans nyfunna intresse... Hockey. Ungen tränar 3gg i vecka i Orsa och har match varje lördag! Jag blir trött av att bara skriva det. Vår vardag, varannan vecka går helt ut på att lösa vem som ska skjutsa när, träningskläder som tvättas varje dag och planera helgen så det inte krockar med matchen. Han har inte ens hunnit hem från Turkiet och vi sitter nu och planerar lördagens match i Falun. Visserligen är det inte vår helg att köra men eftersom match nr 2 är i Leksand flera timmar senare så kände min man att vi kanske borde ställa upp och ta en av matcherna?!

Det var inte så självklart att han skulle börja spela, i flera år har vi alla sagt nej. Det fanns andra åskådare som sett honom som innebandyspelare föreslog dom att han åtminstone kunde testa på att spela hockey -nu är han fast! Till vår förvåning är han dessutom duktig! Visst har han mycket och lära, mycket han kan bli bättre på men han kan! 5 år av innebandy kanske är en bra grund för att kunna lyckas någorlunda i hockey? För min man var det något av en "besvikelse" när Theo ville sluta med innebandy. Av oss 2 var han den som tog dom flesta matcherna samt träningarna. Han älskade att se Theo spela och trodde hans framtid bestod som innebandyproffs. Jag tror att han har börjat se ljusare på hans "hockeykarriär" men är nog inte riktig där.

Theo har alltid haft lätt för sig, i allt han tar sig an. Jag blir därför inte förvånad när han ännu en gång lyckats med något. Som mamma önskar jag ju självklart att han blir NHL spelare, flyttar till Canada och har en fin karriär tills det att han träffar en fin tjej och skaffar familj med. Jag hoppas det, jag önskar det.. det blir ju såklart så mycket mer rogivande i framtiden om man vet vart man "sålt" sin själ. Men blir han inte det så är jag som mamma alltid stolt över han som alltid vågar drömma stort!

Vi hann klart -alldeles precis tills det att Theo kom hem.

Hela veckan höll vi på. Måla, spackla, tapetsera och byggt. Hela överrvåningen har vart ett enda bombnedslag och det har legat prylar på alla tänkbara ytor -det har gjort mig galen! I lördags for vi till Ikea för att köpa hem det sista nödvändiga för att kunna färdigställa rummet.

Hur fint vart det inte?

Till min och Jonas förvåning så fick vi inte riktigt den reaktionen som vi hela tiden trott. Jag tyckte mig se en tår rinna ner längst hans kind när han hårt och länge kramade om mig i samband med hans tack -men den där sprudlande glädjen som han annars visar i samband med hans lycka fick vi inte. Kanske var den här överraskningen så pass stor, så överväldigad att han pga det inte kunde uttrycka sina känslor? Glad vart han och LED-belysningen under skrivbordet med en strömbrytare var nog pricken över i!

Jag har fått en helt annan inställning till mörk inredning -jag älskar hans väggar och den trånga mysiga känslan som la sig över rummet!

Terminens första vab är här, Eddie vaknade med feber idag -utöver det verkar det inte vara något fel på honom. Men det är inte bara han som är hängig, själv har jag åkt på något -oklart vad! Ända sen vi kom hem ifrån Turkiet har jag känt mig hängig, huvudvärk nästintill varje dag, näsblod och igår kände jag hur ena sidan av halsen har svullnat upp. Jag har faktiskt ringt vårdcentralen och väntar deras samtal i eftermiddag. Att googla mina symptomet är meningslöst -i slutet av varje stycke är jag redan död. 

I lördags påbörjade vi renoveringen av Theos rum -rummet vi lovade honom för över ett år sen. Det nya har kommit till att han ska få byta rum med Eddie som ligger vägg i vägg med vårt i köket. På så vis kanske Eddie blir mindre störd av oss i köket och somnar bättre när han istället hör oss i vardagsrummet. I framtiden är just det rummet tänkt att fungera som ett kontor/gästrum. 

Framtiden -galet?! Den är snart ikapp oss!!

Theo har pappavecka och vi har alltså bara 6 dagar kvar att fixa klart rummet. Theo är ett väldigt tacksamt barn och det är en fröjd att få överraska honom -han blir alltid så lyrisk, jätteglad och helt extas! Jag ser helt klart fram emot att få se alla hans känslor när han får se sitt nya rum! 

Just nu har han ingen feber och är ganska pigg och vi ska därför passa på att utnyttja den tiden. Eftersom jag tillhör det kategorin av föräldrar som tror på att frisk luft faktiskt gör nytta så ska vi nu ta oss en kort promenad på gården och andas in höstluften.

Hur gör ni när era barn är sjuka?!