..hurra hurra hurra -idag fyller vår kreativa uppfinnar-Johnkus 8 år. Än en gång blir jag påmind om hur snabbt livet passerar, det känns ju som om det var igår jag höll han i min famn -idag får jag knappt upp han från marken. 

Födelsedagsdagen började med sång, paketöppning och frukost på sängen -samma lika varje år. Har ni några födelsedagstraditioner i er familj?

Del 3 av förlossningsberättelse hittar ni HÄR

Del 4 -igångsättning                                  HÄR

Del 5 -födelsedagen                                  HÄR

Det var som en av mina läsare kommenterat vid tidigare inlägg -det är en tjusning i att blogga med text och bild som du sen kan gå tillbaka och minnas. Något du inte får i en dagbok av papper -håller ni med?

Min fina pojke! Du vart låset som låste samman kedjan mellan 2 familjer, lillebror som vart allas bror -varken mer eller mindre! Jag älskar dig till månen och tillbaka -tusen gånger om!

Onsdag och jag börjar redan tagga helgen.

Igår stängdes gymnasieskolor runt om i landet ner -påverkas ni av det?

Vi har en gymnasieelev hemma men han tillhör målgruppen ordningsam och jag litar fullt på att han ska klara sina skoluppgifter hemifrån sin dator. Jag tänker på alla dom som kanske inte har lika lätt eller klarar av självdisciplin lika lätt -hur blir det för dom?

Del 2 av min förlossningsberättelse kan ni läsa HÄR ⬅️

Godkväll -hur är det med er, håller ni er friska? 

På fredag fyller vår näst yngsta år -John. Det hela började för 8 år sen, 6 veckor för tidigt och  det tog sen 4 dagar innan vi till slut såg hans ansikte för första gången! 

Ni hittar min berättelse HÄR ⬅️

observera att inlägget är skrivit för 2år sen

God kväll -hur har er dag varit, hur är er kväll?

Jag har alldeles precis hällt upp mig ett glas vitt, kollat klart på ett serieavsnitt och ska strax hänga tvätt. Jag har kommit så långt efter med mina vardagssysslor pga hur trött jag är -hela tiden! Jag har inte ens orkat med min vardagliga träning. Ge mig tips, husmorsknep eller liknande för att orka med vardagen -snälla. Jag ber så jäkla mkt om ursäkt för mitt gnäll om trötthet -jag har aldrig vart så låg förr.

Fredag den 13:onde igår -det gick inte att ta fel på dagen efter att vår yngsta klämt och fastnat med tummen i dörren. På 0 sekunder gick fingret från natur beige/rosa till rött och blått -å det vrider om sig i magen bara jag tänker på det. Vi trodde ju självklart att det snart skulle gå över men efter att han vaknat helt otröstlig och hysterisk mitt i natten pga smärtan så insåg vi snabbt att så var inte fallet. Som så många gånger förr när man haft medicinska frågor så vänder man sig till 1177 innan man söker vård -inte den här gången. Efter flera försök att ringa och bli hänvisad att ringa tillbaka pga belastning gav jag sen upp ringde KRY! 

Jag har tidigare vart i kontakt med KRY, inte mer än en handfull gånger och jag har fått mer hjälp av dom än vad jag någonsin fått av 1177. Pga tiden vart jag rådd att ge han smärtstillande för att sen avvakta och därefter kontakta akuten. Efter ett väldigt kort och irriterat samtal med en sjuksköterska på 1177 idag beslutade vi till slut oss för att själva "punktera" nageln i hopp om att trycket i nageln från blodet skulle släppa -vilket det gjorde och vi kunde sen fortsätta med dagen som planerat. Jag rekommenderar alla att testa KRY -snabbt, enkelt och du får definitivt samma hjälp som om du skulle ha varit hos en fysisk doktor!

Idag har vi vart till Insjön och Clas Ohlson -underskatta inte den butiken! Även där har Corona gjort sitt avtryck och nästintill hela Hjultorget ekade tomt -kan vara det sjukaste jag någonsin sett. Lite som en walken dead film eller liknande. Vi trotsade det hela med att både äta och shoppa där. 

God morgon, fredag igen -som jag har längtat! Jag har vart tröttare än någonsin vilket är väldigt ovanligt för mig den här tiden på året. Min depp och trötthetsperiod brukar alltid infinna sig under hösten. 

Helgen var planerad med hockey-cup och Tobbe Trollkarl show. Pga Corona-viruset så är nu båda evenemangen inställda! Det har inte påverkat mig överhuvudtaget tills dess att jag igår eftermiddag mottagit mail ifrån Nazar. Visserligen har dom ännu inte ställt in vår resa i Augusti men det hela vart mer verkligt eftersom det faktiskt kan bli så! Jag vill ju så gärna komma iväg och nu vågar jag inte hoppas längre. Vi pratade lite om det och kom fram till att i värsta fall tar vi pengarna och åker till Egypten i Januari istället -just för att få samma väder som Turkiet i Augusti. Men just nu har man inget att se fram emot. All denna hysteri -orkar inte!

Fredag den 13:onde. Otursdag för så många men inte för mig och min man eftersom det vart just en fredag den 13:onde som vi hittade varandra! Så här i efterhand, några år senare och med facit i hand kanske det inte är så mycket tur.. Skämt å sido -jag älska han och jag hade inte kunnat hitta någon annan som hade orkat med mig så länge som han har -samma sak känner nog han!?

Nu tar vi tag i veckans sista dag och tar sen helg. Har ni några helgsplaner? 

Hipp Hipp -Hurra Hurra Hurra. Idag fyller min Theo 12 år -älskade unge.. va tiden går!

Vad visste jag om kärlek innan jag hade Dig i min famn -min fina tjocka lilla unge! 

Jag älskade dig från första pluset på stickan -du var så efterlängtad! Du vart min räddning och du vart mitt hopp. Från allra första stund, från allra första blick och jag viste min plats i livet..

Älskade Theodore -jag är för evigt tacksam att just du gjorde mig till mamma!

Jag finns här dag som natt och villkorslöst -Always and forever!

Idag för 12 år sen vankande jag omkring i vardagsrummet då hemma i Västerås. 

Oron över att något var fel och att jag kanske aldrig skulle få träffa min lilla unge vart större för varje dag som jag gick övertid -Du var nu 9 dagar över tid. Jag hade ca 1 vecka tidigare fått en tid för igångsättning, imorgon är det dag -som jag längtade! 

Imorgon för 12 år sen var det äntligen dags -vi skulle nu äntligen få träffa dig! Barnvakten har kommit, väskan är packad och det är nu dags att rulla mot BB-Västerås. Jag var inte ett dugg nervös över förlossningen -hade inte direkt något att jämföra med. Men jag var supernevös över att få träffa min son, hur såg han ut, vem är han, kommer jag kunna göra det här

-bli en mamma?

Vi fick snabbt höra att dom inte hade plats på varken förlossning eller BB och jag vart så besviken när "Bengt 80år" påbörjade sin föreläsning kring hur barnen förr i tiden föddes ofta övertid, hur man aldrig lyssnade på hjärtljud eller hade möjligheter till ultraljud följd av att han säger "det blir ingen igångsättning idag" 

Jag påpekade "vänligt" men jävligt bestämt att förr i tiden dog också barn och mammor mycket oftare än nu och att jag vägrar åka hem utan mitt barn i mina armar! Utan att argumentera vände han på sig, skrev något på datorn och bad oss sen att vänta. Därefter följde ett par undersökningar, en igångsättning med ballong innan dom tillslut satte in värkstimulerande medicin -därefter gick allt väldigt fort!

Jag har inget att jämföra och visste inte hur en förlossning bör vara, där av var jag heller inte rädd. Jag var exalterad, spänd och tyckte ändå det hela var jättespännande. Ont, det är klart det gjorde ont -men jag visste ju också varför. Jag ville stundvis ge upp, åka hem och kanske fortsätta en annan dag -vi vet ju alla att det inte går. 

Jag fick hålla i min son ca 2h min innan läkaren och barnmorskan med hjälp av en student! förstod allvaret i min situation. Trots att min unge låg där på mitt bröst fortsatte mitt värkarbete i flera timmar efteråt, vid varje värk/krystvärk förlorade jag deciliter av mitt blod.  Moderkakan sprack på flera ställen och "rester" satt kvar i livmodern. Livmodern drogs inte ihop och jag förlorade mycket blod. Jag fick senare under natten genomgå 2st operationer och vid ett tillfälle sluta även mitt hjärta att slå något jag fick veta långt efteråt. Under tiden låg min son i sin pappas famn i väntrummet utanför -nästintill helt ovetande om vad som hände.

Jag är så sjukt tacksam för hon, studenten som fanns med under förlossningen, hon som stod upp för mig när dom andra.. dom som skulle vara mer "erfarna" shasade mig till tystnad! Dom som hade vart med om ex antal förlossningar och menar på att mitt mående var helt normalt och att jag borde sluta väsnas?! 

Det var hennes förtjänt, hennes röst som till slut fick dom mer "erfarna" att lyfta på filten och inse att jag höll på att förblöda, att läget var akut och att ingen Alvedon i världen skulle hjälpa mig just då! Ni vet det där magiska pillret som är sjukvårdens första hjälp!?

Vet ni, den där tjejen som jag skriver om.. hon skulle inte ens ha vart med i salen. Jag hade i mitt "förlossningsbrev" skrivit hur jag önskar att min förlossning skulle vara. Ni vet.. om jag var ok med ryggmärgsbedövning, lustgas, kejsarsnitt etc. Att ha en studerande barnmorska hos mig under förlossning vart något jag var tydlig med att påpeka att jag absolut inte ville! Varför? Oklart -kanske för att dom inte har erfarenheter, ville inte vara ett objekt att studera i en sån utsatt situation -kanske var det förutfattade tankar? Mycket gick fel den dagen, mycket kunde ha gjorts annorlunda. Saker vart absolut inte så som jag önskat och man förbisåg mycket av mina känslor den dagen/kvällen... MEN jag är väldigt glad över att just den biten i mitt "förlossningsbrev" ignorerades -utan henne kanske jag inte hade suttit här idag.. förväntansfull på att få fira min fina unge imorgon!

Det vart inte så som jag hade tänkt mig, mycket gick fel men jag kan trots det säga att föda barn är det absolut coolaste, fränaste, tuffaste och bästa jag har gjort! Det är en känsla ingen annan lik -den är overklig och svår att sätta ord på. I stunden då jag föder, då jag har som mest ont kan jag ändå reflektera över situationen och påminns snabbt om att det är så värt det och hur det än är så är det förr eller senare över -förhoppningsvis förr!

Jag hoppas att jag inte har skrämt någon -förstå att ingen förlossning är den andra lik! Jag har ytterligare 2st förlossningar efter min förstfödde och inte heller dom är varandra lik... Och jag skulle helt klart vilja vara med om ytterligare en förlossning till -något jag inte tror min man känner för lika dant för.  

Dagen då jag vart mamma -det är dagen då jag fick ett liv!

God morgon välden! Månadens första vecka har gått och det långsamt! Vi är klara med vabben och vattkopporna -känns ändå skönt att veta att vi inte behöver oro oss för just det igen.. att det ska komma olämpligt. Visst tycker jag om att vårda mina barn, klia dom på ryggen, pussa dom bättre -att helt enkelt finnas till där för dom. Men då dom blir "friska" och återfår sin styrka -ja men får dom gärna vara på förskolan ett par timmar lära sig saker. Jag har ett hål i huvudet av allt tjat -det kommer ta tid för det att läka!

Vi lyckade komma ut i några timmar i lördags -passade på utnyttja solen och snön en sista gång innan det idag börjar tina bort. Vi hade en jättemysig stund i pulkabacken. Jag fick tillbaka lite av den där vårkänslan som jag haft tidigare -äntligen är det väl snart vår?

Idag kommer min Theo hem från sin pappa -som jag har längtat. Imorgon fyller han 12 år.

Tänk att tiden hår så fort -min förstfödde! Pojken som gav mig min första riktiga lyckliga dagen -jag minns det som igår! 

Med honom följer en hel del träningar, match och såklart ett kalas. Som alltid -något mer fullspäckad planering då han kommer hem. Hur ser er vecka ut?