Natten till idag för 6 år sen vart jag magsjuk,

åtminstone trodde jag det. Inget konstig eftersom det faktiskt gick

magsjuka just då.Hela natten spydde jag, kände mig så där liten och ynklig, hoppades på att någon skulle vilja hjälpa mig.Extra jobbigt var det ju eftersom jag var höggravid!

Ni vet stor, otymplig, känslig och tyckte redan synd om mig själv. 

Varje gång som jag kräktes kissade jag även på mig, hela tiden! Jag minns att jag satt där, spydde och kissade ner mig och skämdes så in i bomben.Vem kissar liksom ner sig i vuxen ålder?! Jag minns också den där fräna doften, ska det lukta så?!

Jag vågade inte väcka Jonas, vad skulle jag säga, vad skulle han kunna göra? 

Jag minns än idag hur jobbig natten var, både psykiskt och fysiskt!

Jag var trött och kände mig ganska äcklig!

Vid ca 10:30 ringde Jonas mig. Han hade ju självklart hört mig spy under natten väggarna i lilla huset i Nusnäs var tunnare än papper. Jag tog modet till mig och berättade om min natt, hur jag hade kissat ner mig, gråtit, förstört ex antal handdukar och byxor..som jag sedan bara slängt ut på altanen för att slippa känna lukten.Konstigt nog var hans första reaktion att ifrågasätta ifall det faktiskt var kiss, kunde det möjligtvis vara fostervatten?

Borde jag inte veta om det isf, jag har ju trots allt ett barn sen innan! Men jag kunde ju faktisk inte det, den gången gick mitt vatten på BB! Ja, kanske...jag borde kanske ringa upp till kvinnokliniken.. för om jag ska vara ärlig så rann det ju fortfarande vad jag trodde kiss från mig, hela tiden!

Nu kom vi till nästa problem, jag fick ju inte köra bil. Att Jonas skulle komma hem för den sakens skull kändes ju löjligt, jag var ju säker på att det var kiss! Vem skulle möjligtvis vilja skjutsa mig till lasarettet och ev våga riskera en magsjuka?! Jenny, min vän, arbetskollega och Jonas kusin. Hon var bara ett stenkast från mig och hade bara dagen innan haft magsjuka! Självklart ställde hon upp. Med en plastpåse på passagerarstolen kom hon och hämtade upp mig. Det var nog lika spännande för oss båda. Vi satt och diskuterade, skrattade och var nervösa hela vägen in. Båda visste ju att det var för tidigt, flera veckor för tidigt. Jag skulle ju precis gå in i v 33. 

Jag fick snabbt komma in. Jag hann inte mer än att hoppa upp på britsen förrän hon ber mig hoppa ner och säger bestämt, -det finns inget att fundera över, ditt vatten har gått! Wow!

Det pirrade sådär härligt nervöst inom mig, jag skulle inom kort få se min bebis!

Självklart vart jag liggandes där en stund. Hjärtljud skulle kollas, värkar skulle mätas, förlossningen i Falun skulle informeras. Jag var så spänd, så lycklig.

Jonas tog det inte riktigt på samma vis. Han började svamla, prata i tungor och lät sjukt stressad över situationen.I hans värld var jag i krystnings tillstånd!

När hon sen såg att allt var lugnt, att inget värkarbete hade påbörjat, jag var inte speciellt öppen och hjärtljuden var normala så fick jag ta på mig mina genomblöta byxor att vara smart nog att ta med mig nya/torra hade jag ju inte tänkt på och åka hem och vänta in värkarna! 

Jonas var snabbt hemma han med. Åkte och hämtade barnen, sprang som en vilsen hörna och för att packa deras väskor, ringde svärmor och förberedde henne.

Gud, jag minns hur nervös han var...mest för att förlossningen var så nära. Han kände inte riktigt samma lyckorus som mig när det kom till förlossningen, han hade ju aldrig vart med under en vaginal förlossning. Han såg faror, allt ont, alien-effekten osv! Jag, ja jag var extas...det bästa med hela graviditeten hade ju äntligen kommit, jag skulle ju nu få föda!

Nu kom jag av mig! 

Kort där på började jag få sammandragningar. pga vattenavgång, att förlossningen låg i Falun

och att jag var omföderska så vart vi tvungna att åka in. 

Jag minns än idag hur exalterad jag var och hur lycklig jag kände mig. 

Hur vi satt och höll varandra i handen nästan hela vägen till Falun, hur vi fantiserade om den lille...hur och vem han skulle komma att bli i framtiden?!

Klockan var rätt mycket när vi kom fram, runt 19 tiden om jag inte minns helt fel. 

Vi fick snabbt ett rum, magen började mätas av, kvällspersonalen presenterade sig, tabletter skulle tas och kort därpå informerades vi om att någon bebis...ja det skulle ju inte komma ut idag! 

Så besviken men ändå så lättad..för nu kunde vi ju få sova ut lite innan den nya lilla

familjemedlemmen skulle komma! För ut ska han...inom kort! 

Pga prematur födsel så var vi väl omhändertagna, dom var så snälla, trevliga och tillmötesgående med oss. Vi kände oss som kungaparet på ett lyxhotell -lyxet kanske

...fortsättning följer

Jag vet knappt vilken dag det är. Sminket är orört sen måndags, sömnen är rubbad, kaffeintaget är så pass hög att jag kan ha överstridit kaffebudgeten för nästkommande månaden... ja, det vabbats här hemma.

Redan i måndags tyckte jag mig känna av att Eddie inte riktigt var på G.

Natten till tisdags hostade han nästan lungorna ur sig, feber ända fram till kvällen och sen var han bra.

Onsdag och det var som inget hade hänt.

Va bra tänkte jag, vi åker och klipper han.

Vi fick en snabb tid och han skötte sig exemplariskt. Orörlig och tyst i 35 min,

inte ens så mycket som ett pip kom från han. 

Ovanligt, det har ju aldrig hänt, att han skulle vara tyst så länge...i vaket tillstånd.

Väl hemma visade termometern 39 grader.

I samband med det kom världens rinnsnuva och hosta.

Jag känner mig som väldens sämsta mamma, hur kunde jag inte se vad som skulle komma?!

Idag är det fredag, fortfarande feber, näsan rinner som en trasig kran och hostan påminner om en hes liten terrier!

Han är ioförsig förvånansvärt pigg.

Han beter sig inte som en typisk sjuk liten pojke brukar vara.

Nu hoppas vi att febern släpper och att han kan medverka på dopet för sina kusiner imorgon!