Idag för 12 år sen vankande jag omkring i vardagsrummet då hemma i Västerås. 

Oron över att något var fel och att jag kanske aldrig skulle få träffa min lilla unge vart större för varje dag som jag gick övertid -Du var nu 9 dagar över tid. Jag hade ca 1 vecka tidigare fått en tid för igångsättning, imorgon är det dag -som jag längtade! 

Imorgon för 12 år sen var det äntligen dags -vi skulle nu äntligen få träffa dig! Barnvakten har kommit, väskan är packad och det är nu dags att rulla mot BB-Västerås. Jag var inte ett dugg nervös över förlossningen -hade inte direkt något att jämföra med. Men jag var supernevös över att få träffa min son, hur såg han ut, vem är han, kommer jag kunna göra det här

-bli en mamma?

Vi fick snabbt höra att dom inte hade plats på varken förlossning eller BB och jag vart så besviken när "Bengt 80år" påbörjade sin föreläsning kring hur barnen förr i tiden föddes ofta övertid, hur man aldrig lyssnade på hjärtljud eller hade möjligheter till ultraljud följd av att han säger "det blir ingen igångsättning idag" 

Jag påpekade "vänligt" men jävligt bestämt att förr i tiden dog också barn och mammor mycket oftare än nu och att jag vägrar åka hem utan mitt barn i mina armar! Utan att argumentera vände han på sig, skrev något på datorn och bad oss sen att vänta. Därefter följde ett par undersökningar, en igångsättning med ballong innan dom tillslut satte in värkstimulerande medicin -därefter gick allt väldigt fort!

Jag har inget att jämföra och visste inte hur en förlossning bör vara, där av var jag heller inte rädd. Jag var exalterad, spänd och tyckte ändå det hela var jättespännande. Ont, det är klart det gjorde ont -men jag visste ju också varför. Jag ville stundvis ge upp, åka hem och kanske fortsätta en annan dag -vi vet ju alla att det inte går. 

Jag fick hålla i min son ca 2h min innan läkaren och barnmorskan med hjälp av en student! förstod allvaret i min situation. Trots att min unge låg där på mitt bröst fortsatte mitt värkarbete i flera timmar efteråt, vid varje värk/krystvärk förlorade jag deciliter av mitt blod.  Moderkakan sprack på flera ställen och "rester" satt kvar i livmodern. Livmodern drogs inte ihop och jag förlorade mycket blod. Jag fick senare under natten genomgå 2st operationer och vid ett tillfälle sluta även mitt hjärta att slå något jag fick veta långt efteråt. Under tiden låg min son i sin pappas famn i väntrummet utanför -nästintill helt ovetande om vad som hände.

Jag är så sjukt tacksam för hon, studenten som fanns med under förlossningen, hon som stod upp för mig när dom andra.. dom som skulle vara mer "erfarna" shasade mig till tystnad! Dom som hade vart med om ex antal förlossningar och menar på att mitt mående var helt normalt och att jag borde sluta väsnas?! 

Det var hennes förtjänt, hennes röst som till slut fick dom mer "erfarna" att lyfta på filten och inse att jag höll på att förblöda, att läget var akut och att ingen Alvedon i världen skulle hjälpa mig just då! Ni vet det där magiska pillret som är sjukvårdens första hjälp!?

Vet ni, den där tjejen som jag skriver om.. hon skulle inte ens ha vart med i salen. Jag hade i mitt "förlossningsbrev" skrivit hur jag önskar att min förlossning skulle vara. Ni vet.. om jag var ok med ryggmärgsbedövning, lustgas, kejsarsnitt etc. Att ha en studerande barnmorska hos mig under förlossning vart något jag var tydlig med att påpeka att jag absolut inte ville! Varför? Oklart -kanske för att dom inte har erfarenheter, ville inte vara ett objekt att studera i en sån utsatt situation -kanske var det förutfattade tankar? Mycket gick fel den dagen, mycket kunde ha gjorts annorlunda. Saker vart absolut inte så som jag önskat och man förbisåg mycket av mina känslor den dagen/kvällen... MEN jag är väldigt glad över att just den biten i mitt "förlossningsbrev" ignorerades -utan henne kanske jag inte hade suttit här idag.. förväntansfull på att få fira min fina unge imorgon!

Det vart inte så som jag hade tänkt mig, mycket gick fel men jag kan trots det säga att föda barn är det absolut coolaste, fränaste, tuffaste och bästa jag har gjort! Det är en känsla ingen annan lik -den är overklig och svår att sätta ord på. I stunden då jag föder, då jag har som mest ont kan jag ändå reflektera över situationen och påminns snabbt om att det är så värt det och hur det än är så är det förr eller senare över -förhoppningsvis förr!

Jag hoppas att jag inte har skrämt någon -förstå att ingen förlossning är den andra lik! Jag har ytterligare 2st förlossningar efter min förstfödde och inte heller dom är varandra lik... Och jag skulle helt klart vilja vara med om ytterligare en förlossning till -något jag inte tror min man känner för lika dant för.  

Dagen då jag vart mamma -det är dagen då jag fick ett liv!

God morgon välden! Månadens första vecka har gått och det långsamt! Vi är klara med vabben och vattkopporna -känns ändå skönt att veta att vi inte behöver oro oss för just det igen.. att det ska komma olämpligt. Visst tycker jag om att vårda mina barn, klia dom på ryggen, pussa dom bättre -att helt enkelt finnas till där för dom. Men då dom blir "friska" och återfår sin styrka -ja men får dom gärna vara på förskolan ett par timmar lära sig saker. Jag har ett hål i huvudet av allt tjat -det kommer ta tid för det att läka!

Vi lyckade komma ut i några timmar i lördags -passade på utnyttja solen och snön en sista gång innan det idag börjar tina bort. Vi hade en jättemysig stund i pulkabacken. Jag fick tillbaka lite av den där vårkänslan som jag haft tidigare -äntligen är det väl snart vår?

Idag kommer min Theo hem från sin pappa -som jag har längtat. Imorgon fyller han 12 år.

Tänk att tiden hår så fort -min förstfödde! Pojken som gav mig min första riktiga lyckliga dagen -jag minns det som igår! 

Med honom följer en hel del träningar, match och såklart ett kalas. Som alltid -något mer fullspäckad planering då han kommer hem. Hur ser er vecka ut?