Nu är dom klara  För den här gången, mina ögonbryn. Jag är så nöjd, vilken skillnad! Tänk att vakna upp varje morgon och se någorlunda fräsch ut, utan att behöva lägga på en massa smink... jag älskar det, tid till annat! 

Vi hann med en hel del shopping jag och Kristin den knappa dygnet vi var i Stockholm. Jag tror jag har hittat en helt ny butik jag definitivt kommer handla i flera gånger, klicka in på ZARA!  Så mycket fint, framförallt till barnen, sjysta priser och vad jag bedömer är kvalité. 

Det vart också en vända till Åhléns huset, där...på andra vårningen hittade jag mig en tröja jag länge velat haft... på REA(!) En Odd Molly kofta, i just min favoritfärg, i min strl, vad är oddsen?! 

 Hur fin? 

Den äldsta valde att stanna hemma i helgen och vi passade därför på att ha lite egen tid. Han behövde nya vinterskor och vi åkte därför ner på stan och shoppade lite. Det vart nya skor, några tröjor och en fika på Waynes. Vi pratade om allt sånt vi annars inte pratar/hinner prata om. Han har vuxit enormt i sättet under det senaste halvåret. Jag vart förvånad över hur han öppnade upp sig inför mig dom timmarna vi spenderade, jag vart så glad. Att veta vad barnen tycker och tänker är viktigt, att veta hur dom mår och känner gör att det blir så mycket enklare att ha förståelsen när han inte säger så mycket. Man måste inte alltid prata, man måste inte alltid veta... men som förälder måste man i grund och botten vet vad det är frågan om för att kunna förstå dom små sakerna. Jag älskade stunden vi hade, jag tror han gjorde det också! 

Det vart en väldigt effektiv helg med en massa saker gjorda. På söndag var vi till Borlänge, jag och Jonas. Det vart nån julklapp, smått och gott från Ikea och 3 par nya skor till mig och han. Ta 3 betala för 2. Det vart ju inte jag som fick 2 par skor. Mitt bankkort blöder pengar just nu! Effektiv, dyr men väldig bra helg!

Batterierna är urladdade och jag har intagit soffläge efter en lång dag. Sista antibiotikakuren tog jag i lördags men kroppen har inte riktigt återhämtat sig ännu. Man blir trött av att vara trött. Pga biverkningar och faktum att kuren hjälpte så vart mitt läkarbesök inställd i torsdags förra veckan. idag fick jag en ny kallelse till Falun i slutet av nov. Trots att pappa i huset är borta halva veckan så har vi fixat dagen med allt vad det innebär. Man får hjälpas åt.

Efter ett långt uppehåll från träning och ex antal kg i uppgång så har jag nu gjort mitt första träningspass, kort men intensivt! Barnen som också har haft en paus fick även dom träna idag. Jag minns att sista passet vi gjorde för över en vecka sen så kände inte den äldsta sig "tillfredsställd", han kände att han inte vart lika trött och att det inte riktigt hade gett honom något...OK, idag gjorde jag ett riktigt svettigt passa tror han ångrade det han hade sagt. Båda ungarna kämpade på bra, utförde hela passet fast än dom ville att det hela skulle ta slut. Jag är grymt imponerad och stolt över dessa 2...att dom dessutom tycker det är roligt gör det hela mycket enklare och roligare.

Nu när barnen har lagt sig ska jag se vår nya serie som vi precis har börjat kolla på. man har lite tid att hitta såna saker när man är hemma och är sjuk. Jag är inte den som rekommenderar serier, jag ser sånt alla andra tipsar om men NU har jag en riktigt bra serie till er att kolla upp Designated Survivor! Den är verkligen bra, från början till slut...i alla avsnitt. En sån där lite halvdryg serie som man bara måste få se nästa avsnitt av!

Hallå, hur skönt är det inte med lite sol ute?

I mitt fall känns det som det kvittar. Enda sen jag gjorde min operation i näsan i våras har jag haft en infektion, en infektion dom hela tiden har sagt ska släppa. Efter en lång sommar och en ex antal prover har dom nu satt in antibiotika på mig, kur nummer 3 för att vara exakt! Dom 2 första gav ingen som helst effekt, den jag har har nu...jag skulle vilja jämföra den med råttgift! Jag är inne på dag 7/10 och jag har gjort ca 3 timmars jobb den här veckan. Biverkningarna är fruktansvärda, i alla fall 1 av dom...trötthet! Jag är så sjukt trött, det smäller bara till, helt oförberett och ej kontrollerbar. Jag känner mig så som en drogpåverkad människa ser ut, salig och seg. Jag har haft små minnesluckor med ömmande kropp och frossa. Nej jag är inte döende men jag hade hellre vart på jobbet än att sova bort 70% av tiden! Men tabletterna har hjälpt, jag har längre inte ont i bihålorna och infektionen verkar försvinna...jag står ut, trött men levande knappt. Jag intalar mig att det är värt det!

Jag fattar inte, hur orkar man med att bara gå hemma, inte göra någon nytta, inte orka med sig själv. Vad gör folk på dagarna utan barn, jobb och andra aktiviteter?

Imorgon har jag en ny tid i Falun, förhoppningsvis är jag infektionsfrisk. pga min akuta trötthet så är en lång bilfärd inte att rekommendera och svärmor har ställt upp på att köra mig. På riktigt, hon är bra till mycket! Vissa människor finns bara där, oavsett vad...familj!

Mån-Tis har Jonas vart borta på jobb. Perfekt i min situation? I måndag hann jag med både att köra och hämta Theo på innebandy och var till Akuten med Eddie en snabb vända. Det var så sist han var borta med, att jag var på akuten med Eddie...fast den här gången hände olyckan på dagis. Undrar om dom för protokoll på skador och kanske tror att jag skadar barnen..skämt åt sidan, vilken otur! Men man får det att funka, man måste ju!

Jag känner mig som Skalman med min egna sov och matklocka förutom mat, jag känner mig aldrig riktigt hungrig. Den ringer hur som helst nu, sova är min bästa vän just nu..jag har ju inget annat val än att omfamna och acceptera situationen! Men jag ska försöka mig ut på en promenad idag, bara en stund...jag måste!

Jag är en glad och lycklig person. Jag har en fantastisk familj med många fina barn, en outstanding man på alla sätt och vis, vi bor fint, har det ekonomiskt stabilt, båda arbetar och vi har många nära familjemedlemmar. Jag klagar inte, jag har inget jag vill ändra på, jag är trygg!

MEN varje jä*la höst slår min höstdepression även kallad SAD ut och jag blir så jä*la nere. Ni kan läsa lite om det HÄR  👈wikipedia är bra till mkt!

Jag blir verkligen att må dåligt, blir ledsen för allting, irriterad för minsta lilla...när folk andas för tungt, inte plockar undan efter sig. Allt förstoras upp...och måste alla prata så himla mycket om oväsentliga saker?! Jag blir trött och äter allt jag inte ska! Dom värsta dagarna vill jag bara ta bilen och dra så långt jag bara kan, inte berätta för någon vart jag är...jag vill bara kunna andas, jag känner min instängd och låst! i fredags var det en sån dag, idag var det en sån dag.

Men det är inte jag, jag skulle aldrig fly, aldrig skada mig eller någon annan, jag är ju inte psykisk sjuk! Det blir bara för mycket. Som om jag varje höst går in i väggen. 

Jag har träffat läkare och psykologer ang detta, jag har bla.a blivit rekommenderad antidepressiva. Där blir det svårt för mig, i vissa stunder känner jag att ett par tabletter hade inte skadat, vad mycket enklare allt hade blivit/känts...för både mig och dom runt omkring mig, Men samtidigt är jag så emot det, jag tänker långsiktigt...hur är det om man inte kan sluta?! 

Jag vet vad som hjälper, struktur och rutiner. Att alla hjälps åt med sånt dom faktisk själva kan göra, sundförnuft. Sen är inte alla dagar i veckan så, vissa dagar är värre än andra...andra dagar känner jag inte ens av. Men det handlar om att förebygga ev "explosion" och jag vet aldrig i förväg när jag blir att må dåligt...rätt vad det är så är jag bara där, då är det redan försent! Oftast går jag då in och lägger mig, drar täcket över huvudet och stänger  ut all oväsen! Kanske låter egoistiskt men det är det enda vettiga när jag är mitt upp i det, jag vill ju inte omedvetet säga något dum! När det händer och det händer så får jag sjukt dåligt samvete över det dagen efter, ytterligare en sak att vara ledsen över...det blir en ond cirkel av det hela!

Ikväll har jag faktisk pratat med barnen om det. Jag tycker dom är så pass stora att dom behöver veta varför jag ev blir som jag blir. Jag vill inte att dom ska känna skuld eller spekulera i varför jag ex bara går in och lägger mig efter jobbet, varför en liten sak kan få mig att bli irriterad. Dom förstod i alla fall den äldsta, Han frågade mig om det fanns något dom kunde göra för att underlätta för mig i såna situationer. Medans den yngre berättade att det fanns tabletter som fick allt man åt att smaka bra...dom fick ställa sina frågor och jag svarade utifrån vad jag känner. 

Vi är ju trots allt en stor familj, många barn på 2 vuxna. Alla måste få uttrycka sina känslor, måste kunna prata om saker som sker i vardagen, barn måste kunna se sina föräldrar mer än bara glada...arg, ledsen, uppgiven, irriterad osv. Det samma gäller ju självklart oss vuxna, att acceptera att barnen har sina dagar, stunder, utvecklingsfaser.

Jag älskar mina barn, min familj, mitt liv. Att jag har nån dag här och där när jag inte ler...kom igen, det måste inte vara en allvarlig depression, ett stort fel/problem för att ibland känna sig uppgiven/otillräcklig!?

Att jag tränar vet dom flesta, ofta och regelbundet. Jag äter efter en kost och försöker vara hälsosam. Vi pratar om det hemma eller har gjort, barnen har haft frågor och jag har svarat Jag har alltid vart tydlig med att säga till barnen att jag inte bantar, jag använder inte ens ordet i meningar! Jag tränar för att må bra, hålla mig frisk och för att hålla mig stark..det är ju trots allt ett "långt" liv vi lever! Jag tränar för min egen skull, för att jag ska må och känna mig bättre, Att kunna aktivt ta hand om mina barn och framtida barnbarn, jag väljer att leva lite längre! 

Sammy har länge velat börja träna, speciellt att lyfta tyngder. Jag är oerfaren på just den biten. Har alltid sagt att det inte är bra för små växande kroppar att träna osv. Efter att ha läst några bloggar och artiklar så insåg jag att det inte kunde vara mer fel! Det finns forskning kring just "styrketräning" för barn och att det faktiskt är något som är bra! Självklart i måttliga mängder!  Efter att ha "läst på" lite och fixat ett träningsprogram drog vi igång vår träning för ett par veckor sen. Han är så duktig, hans prestation i att kämpa och att verkligen genomföra hela passet imponerar mig! 

Det tog bara 2 pass innan hans storebror också ville testa på. Nu är det dom som kommer till mig och undrar vilken dag det blir träning. Igår kom den äldsta till mig för att tacka mig, att jag tar mig tid att göra det här med dom, att han tycker det är roligt och det känns så bra efteråt. Och visst är det roligt, det måste det ju vara för att det hela ska bli bra och kännas rätt. Jag skulle aldrig tvinga dom att träna bara för att! Det är vår stund tillsammans, något vi gör utan småttingarna..ensamtid med dom stora. Det känns att dom uppskattar det! 

Men det är inte slut där..

Tidigare i veckan fick jag även med mig svärmor och Stina på ett pass. Dom kämpade på bra hela passet, genomförde alla övningar efter bästa förmågan. Mer kan jag inte begära! Dom tyckte dock det var alldeles för svårt att ta sig upp för trapporna efteråt. Dagen efter berättade svärmor hur hon utan problem hade somnat det kvällen och sovit ostört hela natten något som tyvärr inte händer allt för ofta hos henne. 

Ni ser, det finns bara positiva "biverkningar" kring träning..träningsvärk är bara en biljett på ett exemplariskt, välutfört, sjukt bra pass!👌 

Ungarna är nöjda, svärmor är nöjd, Stina är nöjd...borde jag kanske satsa på det...att bli personal trainer🤔?

Ingen har väl missat att det har blivit höst, fort gick det också. Jag är inte speciellt förtjust i  hösten. Ganska deprimerande årstid faktiskt. Det blir mörkt snabbt och vädret pendlar mellan varmt/kallt, regnigt/blåsigt. Men visst är det lite mysigt också...man får tända ljus, sätta på sig sin stora fluffiga tjockröja och raggsockor. 

Igår var det perfekt väder för en fotografering utomhus. Jag tyckte min svägerska absolut skulle föreviga sin första graviditet med att just ta foto. Och nog tyckte vi fick till några fina foto. 

Hur vacker kan man vara?

En lyckad fotosession om ni frågar mig och förhoppningsvis svägerskan!

Igår kväll hade jag min vän Kristin över på en vinkväll. Idag har jag mått som jag förtjänar! Men man behöver såna stunder! Vi tycks alltid ha något att prata om, fast än vi pratar nästan varje morgon efter att jag har droppat av dom små på dagis.

Allt en tjejkväll behöver!

Nu är det dags att lägga den mista i säng och efter det kan jag relaxa, söndagsbestyren gjorde jag faktiskt klart igår...tror det får bli en ändring i schemat hädan efter, hur skönt är det inte att bara slappa en söndag?